Utsikten mot Öland överväldigar mig fortfarande. Stadigt seglar ön under molnen, med vattnet forsande kring stäven. Öland inger mig lusten att vilja ro över kilometervida vatten, komma till öppen kust, kanske mitt i natten och se det som sågs av människor i mycket avlägsna tider. Under höst- och vårdimmorna lever Öland för betraktaren en drömlik existens, som om det inte längre var riktigt säkert att ön finns, som om den förvandlats till en dimbank. Också varma sommardagar försvinner öns konturer, bakom ett dallrande soldis. Dessa varma, sjungande dagar nästan utan horisont lever Öland instängt, gungat av västanvinden. När sedan sommaren sjunker in i sig själv finns det dagar då allt blir stilla över de öländska slätterna: hundskall hörs i fjärran, kyrkklockorna ljuder över flera socknar, människornas röster tränger igenom på långa håll. Så kommer de klara höstdagarna när kyrktornen på Öland plötsligt träder fram med stor skärpa, som om de tecknats direkt på horisonten. Drömmen om Öland är drömmen om en ö, och drömmen om en ö är kanske drömmen om att vi alla är förlorade barn, som längtar efter en strand.
Anders Johansson